Här har det gått åt helvete förr! Surhålet vid Galgbacken är ett inferno av lera och bottenlösa träsk. Risken finns att det kan bli skogsmaskinens sista färd. Det blev det i alla fall definitivt för två yxmördare, som år 1826 halshöggs i sluttningen ner mot sjön. De dömdes till döden av Stensjö tingsrätt, efter ett brutalt överfall av en hel torparfamilj, som togs av daga. Livsfarliga trakter några kilometer från Strångsjö i Sörmland.

SKOGEN rapporterar från en gråkulen avverkning i början av december. Otjälade marker, plusgrader men isande kallt. Entreprenör Leif Wiström kör en Komatsu-skotare 840 TX, 16 ton olastad, i en gran- och björkgallring.
–Ett surt helvete med gamla låga dyåkrar. Bärigheten är svårbedömd. Det är en blandning av gammal sjöbotten och dålig åkermark. Det kan se rätt skapligt ut men så brister det bara och skotaren sjunker rakt ner i leran. Framhjulen utan och bakhjulen med band, eftersom det kommer på dryga tio ton virke om det går att få ut fullt lass. En sådan här körning tar extra lång tid och man riskerar hela tiden att köra fast trots god planering, säger Leif Wiström, som garderar med att risa stickvägarna i sura partier.

De värsta surhålen kräver ofta en knippe massaved

för att hålla maskinen flytande i terrängen.
–Problemet är att man inte kan ta fulla lass. Ibland kör jag bara med några pinnar i stöten, max 20 procent av maxlast för att vara säker. Men samtidigt innebär det att jag måste köra flera vändor och det ökar både risken för fastkörning och att det blir söndermosat med djupa spår.

Andra sätt att gardera sig är att backa in till virket i blötmarkerna. Om det är möjligt väljer Leif att köra upp en extra väg vid sidan om stickvägen för att inte sätta fast skotaren.
–Kravet på snabba virkesleveranser pressar oss att försöka köra även på marker där det vore bäst att avstå från avverkning sådana här skitvintrar. Men går det inte, så går det inte och man får komma tillbaka när det förhoppningsvis har frusit på. Värst är när det är otjälat långt in på året och sedan kommer det en massa snö och isolerar så att tjälen inte kan tränga ner i backen. Bärigheten blir usel hela vintern och vi har inte en chans att upptäcka surhålen i tid, säger Leif Wiström och pekar på ett annat problem.

–Om vi kör fast rejält krävs det bärgning. Vi växlar med att dra loss varandra med skördaren och skotaren. Svårigheten är att fästa vajern i maskinen. Det är alldeles för tunt gods vid fronten och det är knepigt att hitta bra dragpunkter som håller i ramen. Lösningen med dragstång till bakre pendelarmarna är ofta helt omöjlig eftersom fästpunkterna döljs där nere i dyhålet. Och det förutsätter att vi verkligen har med en lagom lång dragstång.  

Läs hela artikeln i SKOGEN 1/12

Du som är medlem kan läsa hela reportaget och resten av tidningen på medlemssidorna.